Många frågar om jag inte är stolt och glad över min livsstilsförändring.
Och ärligt talat har inte huvudet följt med i utvecklingen. När jag tittar på min kropp ser jag fortfarande den överviktiga kroppen, kanske på grund av huden som inte följt med i förminskningen.

Jag tittar fortfarande på kläder i storlek 44/46/48 när jag går i klädbutiker, men sen när jag ser de hängandes på galgen förstår jag att jag ska titta på en mindre storlek, rättare sagt i snitt tre storlekar mindre.
Jag ve tinte hur lång tid huvudet behöver på sig för att ändrfa sin kroppsuppfattning men det är inte ett år. Betydligt mer än så. Kanske är det så att jag inte förstod hur stor jag egentligen var, jag förstod inte hur stor jag var!
När jag tittar tillbaka på bilder från för bara två somrar sedan så är det absolut inte jag på bilden. Inte bara på grund av håret som knappt finns längre, utan även utseendet. Det ser inte ut som jag! Jag kanske heller inte vill förstå...


Det där ska föreställa mig under 2007-2008 tror jag, jag känner knappt igen mig själv, var jag verkligen så stor? Ja tydligen...

Och detta är jag nu....




Det är fruktansvärt stor skillnad, sedan första bilden är det nog minst 30 kg som runnit av mig, kanske till och med närmare 40. Hur orkar en kropp bära på så mycket extra?
Egentligen orkar den väl inte det, men den har inget annat val om den ska fortsätta leva.