Känns jobbigt...

Det känns inte som jag som har dessa tankar i mitt huvud, kan jag verkligen ha dessa tankar?
Jag skäms nästan. Har arbetat samma pass som Borthy idag och hon var ju en utav de människorna som fick mig att tänka på mitt liv, min kropp och min framtid. Genom hennes "tjat", som var i lagom dos.
Och idag så frågade hon om jag inte är nöjd och glad att det gått så bra, och jo det är klart att jag är det, jag har bara inte förstått hur bra det egentligen har gått.

När man är stor och överviktig, i alla fall jag, kan ju inte prata för resten av befolkningen.
Jag förstog inte hur stor jag egentligen var, jag såg inte det med mina ögon, då är det svårt att ta tag i saken. Men nu när man har tagit tag i livet och blivit "normalviktig" med några få extrakilon istället för 30-40 som det nästan var från allra första början. Börjar man se på andra människor med en annan syn.
Ser de samma sak som jag gjorde när jag var som störst?
Eller vill de inte se?
Orkar de inte se?
Vill de bli peppade precis så som jag ville, ha någon som "övervakar" på ett snällt sett? Som påminner ibland när motivationen tryter?
Hur ska man fråga någon på ett sätt som inte gör de ledsna/överrumplade?


De här tankarna jag har haft när jag sett många överviktiga personer som är så pass stora att de vankar/gungar fram för att ta sig någonstans är inte roliga att ha. Har andra människor haft samma tankar om mig?

Tankarna har lydigt ungefär:
Vad fa*n håller du på med?
Är du helt ifrån vettet?
Ta tag i ditt/kontroll över liv människa!
Och dessa tankar är ganska så förfinade för denna text. Har inte hjärta att skriva ut de verkliga orden jag hade i mitt huvud. Får dåligt samvete av att bara tänka de så hur tusan ska jag kunna skriva ut de?

Jag får fortfarande "dåligt samvete" när jag till exempel äter ett mellanmål på buss/tåg efter/mellan jobb/träning.
Tror att automatiskt tänker resten av kollektivåkarna "det där 'fettot' behöver inte äta nu hon/han har säkert inte gjort annat än att ätit idag" och då väljer jag de nyttigare alternativen till mellanmål, som en näve nötter istället för en stor chokladkaka/kexchoklad. Och jag vet ju innerst inne att har jag jobbar ungefär 8 timmar, åker direkt till gymmet och ska träna i två timmar utan middag i magen, så jag har en förbaskad rätt att äta lite mellis mellan jobb och träning.
Förstår inte hur dessa tankar fortfarande kan sitta kvar i min skalle...
Hjärnspöken, hjärnspöken, hjärnspöken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Yennie

Yennie

Väder Jordbro


RSS 2.0