Har tänkt på detta ämne i flera dagar nu, tror till och med att det är några veckor.
Jag vill bli kär, synd att det inte är det lättaste att bli. Det är så mycket som ska klaffa för att man ska bli kär, dessutom är jag kanske lite kräsen utav mig, och då kan det bli svårare.
Nu när vänner och bekanta är nykära och jag inte är det, känns det lite ensamt. Som igår skickade jag SMS till mina systrar och frågade om de ville spela, men så skulle ena syster ut på restaruang med sin kille, och den andra vara barnvakt åt lilloppan.
Jag vill också gå på restaurang, äta en romantisk middag med någon man tycker om.
Jag vill kunna gå ut på en promenad och hålla min käraste i handen och vara så lyckig/glad.
Jag vill kunna berätta för mina vänner om hur han kommit hem med en blombukett och varit så rar.
Jag vill kunna sitta i soffan och titta på en film och mysa med någon, det kan jag nu också, med katterna. Men det är inte samma sak.
Jag vill stå och laga mat med någon och ta ett glas vin och känna kärleken runt omkring mig.

I ovanstående text lät jag nog lite desperat, det är jag inte. Men jag har tröttnat på singellivet.